DET HÄR MED ATT ALLTID BEHÖVA KOLLA ÖVER AXELN.
Jag lämnar festen klockan två på natten och börjar gå mot busshållsplatsen. Det är någon gång i juli och jag är klädd i jeansshorts och bomullslinne. Över mina axlar vilar min svarta jacka. I handen håller jag i min mobil och i mitt högra öra hör jag musik från min ena hörlur. Men bara från ena. Jag måste ha koll på omvärlden. Jag måste ha koll på att ingen följer efter mig.
Jag kliver av bussen klockan halv tre en kylig februarinatt. Snöflingor, nästan lika stora som mynt, landar i mitt hår. Jag har på mig svarta jeans med ett litet hål på knät. Det kommer från när jag råkade ramla omkull med för mycket alkohol i blodet en gång. Jag har min varma vinterkappa på mig och på fötterna har jag på mig mina trasiga converse. Min mamma klagar alltid på att jag måste skaffa varmare skor till vintrarna men det blir aldrig så. Med händerna i fickorna börjar jag gå hemåt. I handen håller jag hårt i min mobil och på den upplysta skärmen i fickan har jag knapprat in 112 för säkerhetskull. Man kan aldrig vara för säker.
Inne i stan lyser gatulyktor och några neonskyltar. Sommarnatten är lugn och trafiken lika så. Det är mest nattbussar och taxibilar som åker förbi längs vägarna. Jag lämnar centralstationen och går igenom en gränd. Framför mig går ett kärlekspar. Bakom mig är det tomt. I ena hörluren hör jag The Smiths. Den andra luren läcker ut till omvärlden. Jag måste fortfarande hålla koll på att ingen följer efter mig.
Snön under mina fötter knarrar och kylan tränger in i mina fötter. Bara varannan gatulykta lyser så när de mörka partierna infaller så springer jag allt jag kan. Mobilen håller jag framför mig och min tumme är bara några centimeter från den gröna luren som kopplar upp mig till sos alarm. Kroppen fylls med adrenalin när tempot på mina steg ökar och jag slänger en blick över axeln för att försäkra mig om att ingen springer efter mig. Det är tomt på vägen men under de släckta gatulyktorna inbillar jag mig att det finns någon som vill ta hela min kropp ifrån mig så jag fortsätter springa. Man kan aldrig vara för säker.
Det blir augusti och jag läser om ett våldtäktsförsök på samma gata som jag gick ensam längs den där natten i juli. Tre män mot en kvinna står det i artikeln. En ensam kropp mot sex stycken armar och ben. Några månader efter den kyliga februarinatten läser jag om ett försök till en gruppvådltäkt. Igen. På samma väg där jag gick med mina trasiga converse. På samma vägar där jag bara haft ena hörluren i och på samma vägar där jag varit beredd på att ringa 112 har andra kvinnor inte lyckats ta sig hem lika säkert som jag. På dessa vägar har svettiga kåta händer fumlat och tafsat på deras kroppar. På dessar vägar har deras kroppar nästan blivit ifråntagna, förstörda, igenomträngda. På dessa vägar, på alla vägar går ingen kvinna trygg förrän vi lär samhället att förstå att våra kroppar är just våra kroppar. Våra bröst, våra armar, våra läppar, vårt inre är vårt och ni får aldrig ta det ifrån oss.
Så fråga oss aldrig varför vi är så rädda när vi går hem själva på kvällen. Det måste ni förstå snart.
- sofia elisabet
Jag kliver av bussen klockan halv tre en kylig februarinatt. Snöflingor, nästan lika stora som mynt, landar i mitt hår. Jag har på mig svarta jeans med ett litet hål på knät. Det kommer från när jag råkade ramla omkull med för mycket alkohol i blodet en gång. Jag har min varma vinterkappa på mig och på fötterna har jag på mig mina trasiga converse. Min mamma klagar alltid på att jag måste skaffa varmare skor till vintrarna men det blir aldrig så. Med händerna i fickorna börjar jag gå hemåt. I handen håller jag hårt i min mobil och på den upplysta skärmen i fickan har jag knapprat in 112 för säkerhetskull. Man kan aldrig vara för säker.
Inne i stan lyser gatulyktor och några neonskyltar. Sommarnatten är lugn och trafiken lika så. Det är mest nattbussar och taxibilar som åker förbi längs vägarna. Jag lämnar centralstationen och går igenom en gränd. Framför mig går ett kärlekspar. Bakom mig är det tomt. I ena hörluren hör jag The Smiths. Den andra luren läcker ut till omvärlden. Jag måste fortfarande hålla koll på att ingen följer efter mig.
Snön under mina fötter knarrar och kylan tränger in i mina fötter. Bara varannan gatulykta lyser så när de mörka partierna infaller så springer jag allt jag kan. Mobilen håller jag framför mig och min tumme är bara några centimeter från den gröna luren som kopplar upp mig till sos alarm. Kroppen fylls med adrenalin när tempot på mina steg ökar och jag slänger en blick över axeln för att försäkra mig om att ingen springer efter mig. Det är tomt på vägen men under de släckta gatulyktorna inbillar jag mig att det finns någon som vill ta hela min kropp ifrån mig så jag fortsätter springa. Man kan aldrig vara för säker.
Det blir augusti och jag läser om ett våldtäktsförsök på samma gata som jag gick ensam längs den där natten i juli. Tre män mot en kvinna står det i artikeln. En ensam kropp mot sex stycken armar och ben. Några månader efter den kyliga februarinatten läser jag om ett försök till en gruppvådltäkt. Igen. På samma väg där jag gick med mina trasiga converse. På samma vägar där jag bara haft ena hörluren i och på samma vägar där jag varit beredd på att ringa 112 har andra kvinnor inte lyckats ta sig hem lika säkert som jag. På dessa vägar har svettiga kåta händer fumlat och tafsat på deras kroppar. På dessar vägar har deras kroppar nästan blivit ifråntagna, förstörda, igenomträngda. På dessa vägar, på alla vägar går ingen kvinna trygg förrän vi lär samhället att förstå att våra kroppar är just våra kroppar. Våra bröst, våra armar, våra läppar, vårt inre är vårt och ni får aldrig ta det ifrån oss.
Så fråga oss aldrig varför vi är så rädda när vi går hem själva på kvällen. Det måste ni förstå snart.
- sofia elisabet
Kommentarer
Trackback
