evelinasellén

Okej. Nu kände jag att det var dags att skriva av mig.
Det är ganska så sjukt hur jävla mentalt efterblivna vissa tonåringar är idag. Har sett och hört så JÄVLA mycket skit överallt nu om hur folk driver om cancer. Om den DÖDLIGA sjukdomen cancer. Som dödar flera tusen levande människor per år. Flera tusen levande människor som utan anledning dör och sprider sorg och fruktansvärd saknad i familjers liv.
Jag känner flera folk som har dött pågrund cancer, eller som har anhöriga som har dött av cancer. T.ex mammas träffade 5 tjejer i mammagruppen alla blev supertajta och spenderade minst en dag i veckan med varandra, när bebisarna anlände till världen så fortsatte det så, tills en i mammagruppen, den gulligaste slutade att vara med, hennes man dog i cancer och hennes dotter fick aldrig chans att träffa sin pappa. Eller en flicka som gick i skolan, hennes LILLASYSTER som inte fått chansen att ens fått uppleva livet att bli tonåring, spenderade mestadels av sin tid att äta mediciner. Hon dog i cancer.
OCH så har vi nu Bjarne, en sån viktig person i mitt liv, som ni som inte känner mig riktigt jävla väl VET vilken otrolig person han var. VET hur han förändrade det dåliga till det vackra, hur intelligent, humoristisk, rättvis och obeskrivligt underbar han var. Bjarne var den personen man VILL ha i sitt liv, som ALLA pratar gott om, som alltid går att lita på, som är bra med alla i hela släkten, alla små till stora beundrade honom. Lilla babe. Och babe uttalas inte ”bejb” utan ”babä”

Men nu ska jag berätta hur cancer ”går till”
Man får hemska anfall, och nu snackar vi inte typ måste sätta sig ner, utan skakar och blir medvetslös.
Ambulansen blir inblandad
Oro i familjen sprider sig,
Vi får höra good news att det ”inte var något allvarligt”
Anfallen fortsätter och tabletterna funkar inte.

Telefonen ringer oavbrutet och glada miner blir ledsna.
Hittar mamma, gråtandes på golvet.
Det som ”inte var något allvarligt” visar sig vara cancer.
Vi ber och hoppas för det absolut bästa tänkbara.
Men samtalen fortsätter, ringa, ringa och ringa.
Tabletter blir inblandade, mängder.
Men det visas sig inte ge något resultat.
Strålning blir inblandad också.
Allt går mot sin förbättringsväg.
Alla hurra och världens jävla sten och ångest försvinner.
NU när den nästan är borta berättar han hur rädd han var för att t.ex tappa talet, för att inte klara det. Men kommer tillbaka lika snabbt eftersom att man kan aldrig lita på cancer.
Personen som var positiv som var brun, lycklig, har lite kött på benen och ett enormt ordförråd, som berätta det roligaste historierna hade blivit en annan person.
Han var blek, rädd, smal som en pinne och hade tappat både håret och talet, han kunde nu längre inte prata, förlorade känseln på flera ställen på kroppen och kunde tillslut inte gå eller röra sig.
Han bara satt där. Tyst och kunde inte göra nånting, han blev som förlamad, fängslad i sin egen kropp, han försökte prata så mycket men det kom bara ut mummel.
Tillslut så fick vi ännu ett samtal.
Det värsta. Samtalet. Som alla fruktat.

Det var dags att säga adjö, sista chansen att få säga nånting.
Alla var samlade på plats, alla grät, du låg i din säng, så liten, det läderarmbandet du vägrade att ta av dig som du fått utan mig var nu 3 gånger så stort runt din lilla handled.
Du slutade andas flera flera gånger, du hade slem i halsen men du var för svag för att orka hosta.

Detta var adjö, och vi fick se dig på detta bestialiska sett.

Så nu som driver eller skriver eller vadfan ni gör om detta som t.ex ”Cancerpinne <3”
VISST det är en jävla cancerpinne. MEN MAN SKRIVER INTE SÅNT FATTAR NI INTE DET?! HUR JÄVLA RUBBADE ÄR NI?!?!??!?!?!?!

NI.BORDE.FAN.SKÄMMAS.